Mitt liv.

Morfar slet. Mormor slet. Mamma slet.
Morfar Ingvar, bergsprängaren. Mormor Lily, servitrisen. Mamma Anita receptionisten.
Inget ”märkvärdigt folk”. Inga som kunde kratta manegen för en dotter/dotterdotter som ville lite annat i livet. Som ville bli journalist och träffa de där som andra bara pratar om.
Ingen räkmacka här inte. Hårt arbete var det som gällde i vår familj. Några ”kontakter” var det aldrig tal om. Tvärtom.
Morfar, mormor och mamma arbetade och höll ihop den familj som var min – och försökte göra sitt allra bästa, så att livet och vardagen fick en liten guldkant, åtminstone.
De tillhörde” den tysta massan”, dem som politikerna i vårt land fortfarande tar för givna. De som ”sätter barn till världen, och får dem att fungera”, för att citera sångaren och musikern Staffan Hellstrand.
Lyssna gärna på hans fina melodi ”Fanfar”. Den säger allt.

”Evigt tacksam är jag, för att jag hade turen att hamna i en familj där vi brydde oss om varandra, när pappa hade stuckit för gott. En familj där det var viktigt att dela vardagen och Jul och Påsk och Midsommar, tillsammans. Ha kul -tillsammans. Himlen var inte alltid blå precis, men mamma och mormor och morfar kämpade för att deras flickor skulle ha det bra. Och än idag kan jag knappt skriva om min studentdag- utan att det tar tag i hjärtat. Minnet inne i mig när Mormor stod på Ahlströmska skolans gård och såg mig springa ut som student, den där heta junidagen 1976. Hur tårarna trillade ned kinderna på henne… Den första i hennes familj att ta studenten. Det var stort. Det är stort.
Den som säger annat, har antagligen aldrig behövt kämpa för någonting alls.”